Så här i valtider är det dags att damma av lite historiska förhållningssätt från statens sida gentemot samerna. De gamla synsätten på samernas liv och leverne präglar genom lagar i högsta grad fortfarande samernas villkor. Allt som rör samer blir därför lite special, udda eller till och med icke existerande frågor. Exempelvis är samernas rättigheter lite på sidan om det övriga rättssamhällets värderingar. Inte klara och tydliga som andras rättigheter utan mera svävande, lite vaga, som man kan göra lite hur som helst med. Visserligen finns rättigheterna där men de uppstår hela tiden svåra tolkningar, ofta utanför de gängse ramarna av ett rättstänkande.

Lagarna har utgjort grunden för den koloniala frammarschen. Samtidigt som lagarna har gett ett visst erkännande till att bedriva renskötsel, så har lagarna också haft ett mera dunkelt syfte. Det syftet har bestått i att beröva samerna på land och vattenresurserna för att komma åt råvarorna av skog, vatten och malm, m.m. Ett annat syfte har varit att minimera det samiska folkets inflytande. Som en direkt konsekvens av detta har majoriteten av samerna avklätts sina rättigheter. Därmed har många utestängts från sitt kulturella arv. Andra lagar har medfört förbud mot samiska sedvänjor och synsätt. Exempelvis har staten via lag förbjudit den traditionella sedvänjan för samerna att avliva sina renar med nackstick.

Undantaget som bekräftar regeln!

Det finns undantag på hur rättsvårdande samhällsorgan kan se på en kulturs sedvänjor även om de strider mot gällande lag.

I ett uppmärksammat domstolsavgörande i Östersunds tingsrätt i fjol, gällande en avlivning av en ren med ett nackstick, frikände domstolen den åtalade renskötaren. I korta drag kom domstolen fram till att inget onödigt lidande hade påvisats för renen, även om metoden strider mot djurskyddslagen. Domstolen ansåg vidare att ”Det måste krävas goda skäl för att kriminalisera en ursprungsbefolknings traditionella metoder för att utöva en traditionell näring”.

Debatten om olaglig jakt…

Samerna har i alla tider skyddat sina renar och tamdjur mot rovdjur genom jakt utan att tvivla på att detta skulle vara olagligt. Den företeelsen delar för övrigt samerna med alla världens kulturer som håller på med djurhållning.

Denna för rennäringen förvaltande sedvänja är numera förbjuden. Och det har bara varit för samer, i likhet med glesbygdsbor att acceptera lagen med tvingande verkan. I gengäld skulle staten för samiskt vidkommande ansvara för förvaltningen och skydda renskötseln. Nu står många renskötare ute i samebyarna på ruinens brant – överkörda av en explosion av rovdjur. Många har tvingats sluta. I en rättstat ska lagar respekteras och det kan tyckas vara bra att rennäringens främste organisation tar avstånd från olaglig jakt på rovvilt med slagordet, Noll Tolerans!

Ja visst, men det finns också en verklighet som inte alls är lika självklar utanför de ombonade rummen för de som ser sina livsverk förvandlas till noll och ingenting. Ställ frågan i stället om varför hårt arbetande och hederliga människor tvingas vidta så drastiska åtgärder att de riskerar dryga straffpåföljder för att begå brott.

Var och en får bedöma om det är moraliskt rätt att säga ”noll tolerans för att freda sin egendom” till de människor som just förlorat sitt livsverk i rovdjurens gap. Den hållningen bör i så fall åtföljas av en anständig förklaring om varför samhället inte har varit lika skoningslös med att fördöma övergreppen de utsatts för. Hur som helst, har något gått rejält fel i den statliga rovdjursförvaltningen som har sin grogrund i extremfalangers effektiva lobbying mot våra riksdagspolitiker.

… kan också ses mot bakgrund av andra olagligheter!

Man kan ju undra om det inte är lika olagligt att skapa lagar som har sitt syfte i att beröva det samiska folket sina hävdvunna rättigheter, att beröva samerna på sitt kulturella arv genom olika påbud. Att efter exkluderande lagar utestänga majoriteten av samerna från sina hävdvunna rättigheter till land och vatten. Att odla upp rovdjursstammar som driver människor från hus och hem, att förbjuda samerna att använda sina kulturellt betingade sedvänjor i sin djurhållning, fisketraditioner, jaktutövning mm. Om detta nämns inget! Och det är oroande. Mot detta statliga handlande och vandlande hade det varit högst befogat att kräva Noll Tolerans!

Kanske kan ni tycka, att det jag sagt nu är ett försök att rättfärdiga den ena oegentligheten med den andre, men det är absolut inte mitt syfte. Däremot vill jag belysa de problem som har sin bakgrund i ett historiskt skeende. Vilket i ett nutidsperspektiv satt en djup prägel på de missförhållanden som råder i dag. Nu krävs lösningar och åtgärder på alla plan!

Med dessa ord öppnar jag upp valrörelsen inför Sametingsvalet den 19 maj – 2013.

Anders Kråik

Partiledare

Toleransnivåer av rovdjur för rennäringen!

Inför 2005 års Sametingsval sammanfattade partiet Samerna sitt krav mot Sveriges rovdjurspolitik inom renskötselområdet med följande ord ”Hälften så mycket rovdjur –dubbelt så hög ersättning”.  Sametinget har sedan dess enträget framfört kravet på högre ersättning för rovdjursrivna renar, mera pengar till inventering, högre ersättning för massdöd, förebyggande åtgärder och en effektiv decimering av rovdjursstammarna i förhållande till rennäringens långsiktiga överlevnad.

Partiet anser att en trovärdig rovdjursförvaltning och ett högt ansvarstagande för rennäringens bevarande ska bygga på justa förhållanden i nära samverkan med de drabbade. Rennäringens utövare måste ges lagliga verktyg att skydda, freda och bevara sin egendom. I det fall det inte går ska kompensation för förlorad egendom vara marknadsmässig. Förvaltningen bör av den anledningen ske med sunt förnuft, vara öppen och transparant samt sanktionerad av Sveriges riksdag för att människor ska känna trygghet. Annars tvingas folk ta lagen i egna händer vilket måste betecknas som ett allvarligt misslyckande. Lag är lag men verklighet är verklighet. En lag måste dock ta hänsyn till verkliga förhållanden i den grad, så att människors försörjningsgrunder inte slås ut. Det är här beslutsfattarna har ett avgörande ansvar över att styra utvecklingen. Mycket av detta har regeringen tagit fasta på och påbörjat en översyn av förvaltningen. Rovdjurspolitiken är ju också en överlevnadsfråga för glesbygden i allmänhet liksom för rennäringen i synnerhet.

2010 uppdrog regeringen till Sametinget och Naturvårdsverket att i samråd utforma ett åtgärdsprogram i förvaltningen (förvaltningsverktyg) för förekomst av de stora rovdjuren med fokus på en toleransnivå för rennäringen.

I den rapport som slutligen lämnades in första halvan av 2012 var det bara Sametinget som stod som undertecknare. Naturvårdsverket drogs sig ur samrådsförfarandet i sista stund. I stället lämnade verket in ett pm där man motsatte sig delar av de förslag som framgick i rapporten. Bland annat anförde naturvårdsverket att det saknades konsekvensanalyser för de stora rovdjuren.

Eftersom samrådsförfarandet inte uppfyllts bedömde regeringen rapporten som ofullständig och bestämde sig för att ge ett nytt uppdrag i augusti 2012. Det nya uppdraget skulle slutföras till och med 1 februari 2013.

Nu har rapporten skickats in. Men det är inte hela sanningen. Nu återstår två viktiga områden i uppdraget. Dessa frågor kommer det att arbetas med fram till första mars för att slutgiltigt komplettera rapporten..

De två återstående frågorna att se över är:

·         Konsekvenser för rennäringen av olika toleransnivåer.

·         Konsekvenser på förekomsten av de stora rovdjuren i renskötselområdet av olika toleransnivåer.

När allt material som rör rovdjurspolitiken såsom rovdjursutredningen, förvaltningsplaner för de stora rovdjuren, toleransnivåer för rennäringen mm. mm slutligen sammanställts av regeringen får vi svaret om vilken hänsyn som egentligen tas till rennäringens utsatthet och glesbygdens situation. Enligt uppgift har regeringen för avsikt att lägga en proposition i rovdjursfrågan till Sveriges riksdag under hösten 2013.

Anders Kråik

Partiordförande

Ljusare tider!

Nytt år. Och i samepolitiska sammanhang ett spännande år då den samiska väljarkåren ska rösta fram nästa mandatperiods företrädare i Sametinget.

Nu börjar det också så smått att märkas att det är valår och självklart ska även vi ta debatten på gator och torg. I fjäll och skog! Men även i de sociala medierna.

Samelandspartiets partiledare Ingrid Inga har gått ut på partiets hemsida www.samelandspartiet.se och ondgjort sig över den positiva demokratiska utvecklingen i Sametinget. Partiet verkar intagit ett ovanligt pessimistiskt tonläge inför valrörelsen. Trots att de varit med i arbetet om att utöka det demokratiska inflytandet i Sametinget, så får man nu uppfattningen att de vill reservera sig mot utvecklingen. Samelandspartiets adelsmärke är förvisso att inte ta några större initiativ om inte regeringen beslutat något särskilt. I det perspektivet är det förståeligt att de tycker att det är tryggt att som vanligt gå i sin egen lunk. Men världen förändras, vare sig man vill det eller inte.

Att hänga med i samhällsutvecklingen och parera allehanda framstötar från storsamhället kan vara jobbigt. Speciellt med de små resurser Sametingets partier förfogar över. Det är i det läget desto viktigare att ändå kämpa på. Pengar är viktigt men det är inte allt. I politik måste det finnas en själ, en vilja och ett engagemang.

I Sametingets politiska arbete finns det brister, i likhet med det övriga samhället. Det finns problem. Det finns stora utmaningar att anta. Och det finns frågor som är olösta. Förmodligen kommer det alltid att finnas negativa saker att anmärka mot. Men för att komma till rätta med detta krävs engagemang. Det krävs arbete. Det krävs tanke. Det krävs samarbete. Och det krävs vilja och positiv attityd. Lösningen är inte att gå in i depression. Världen består också av ljusa färger. Att se möjligheter bortom hindren.

Man kan ju som Ingrid Inga raljera och lite smått ironisera över de tre vise männen i styrelsen. Men jag tror nog att denna jämförelse sker från Ingas sida med glimten i ögat och en och annan räv bakom örat. Det är smart att ge ett bibliskt epitet på männen i styrelsen. I synnerhet med en stundande jämställdhetsdebatt. Men huvudsyftet är förstås att Samelandspartiet vill distansera sig själv från styrelsens arbete till förmån för en påstådd oppositionsroll.

Det har de gemensamt med Jakt och fiskesamernas partiledare Håkan Jonsson som tidigare, också deklarerat, att även de sitter i opposition. Trots att de har två ledamöter i styrelsen! Hur hänger det ihop? Nu sitter alltså majoriteten av styrelsens ledamöter i opposition. Vart i världen sitter en styrelsemajoritet i opposition? Nej just det. Det skulle vara lika trovärdigt som om vi fått läsa att styrelsens ordförande Per-Mikael Utsi driver igenom styrelsebesluten mot samtliga styrelseledamöters reserverade vilja.

Det om något är en ”nullitet”.

Rättstillämpningen är ytterligare en fråga som Samelandspartiets partiledare också börjat oroa sig över. Men vi har en rennäringslag och den ska vara lika för alla. Det är inte rättssäkerhet att ha en rättstolkning som ser olika ut beroende på vart du bor eller vem du är. Att devalvera renskötselrättens rättsliga ställning är milt utryckt en väldig dålig idè. En lag utgår från fasta grundvärden och inte utifrån ett växlande subjektivt lokalt tyckande på samebynivå. Vi ska ha en trygg rättighetssituation. Det är skillnaden. Och det är en väsentlig skillnad som partiet Samerna kommer att slå vakt om!

Det är förvånande att det finns partier som inte ser perspektivet i denna viktiga fråga.

Anders Kråik

Partiordförande

Nytt uppdrag från regeringen!

Sametinget och Naturvårdsverket har av regeringen fått ett nytt uppdrag för att slutföra uppdraget avseende att utforma ett förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen.

Uppdraget ska ske i samråd mellan myndigheterna och ska redovisas i en gemensam rapport senast den 1 februari 2013 till regeringen. En delredovisning av uppdragets upplägg och genomförande ska lämnas senast den 30 september 2012.

Bakgrunden om ett nytt uppdrag för att slutföra det tidigare uppdraget om toleransnivå för rennäringen som myndigheterna fick den 16 september 2010 utgörs främst av tre skäl.

1. Rapporten som lämnades in av sametinget i april bedöms som ofullständig eftersom den inte undertecknats av Naturvårdsverket och därmed inte har uppfyllt samrådsförfarandet.

2. Av yttrandet som utgjordes av en rapport från Sametinget och ett yttrande från Naturvårdsverket, gick det inte att utläsa vad man var eniga om respektive oeniga om.

3. Rapporten saknade i tillräcklig hög grad konsekvensbeskrivningar och det saknades konsekvensanalys av andra förslag.

Regeringen lägger även särskild vikt vid att utformningen av ett förvaltningsverktyg behöver utvecklas ytterligare i det nya uppdraget och att det är angeläget att rovdjurens påverkan på rennäringen synliggörs.

Admin

SSR resolution om Sametingets myndighetsuppgifter!

Nu går SSR på offensiven mot Sametinget och kräver att samtliga uppgifter som berör rennäringen ska läggas på en ny myndighet.

SSR:s resolution går under namnet ”Förändring av Sametingets funktion och organisation”. Resolutionen som skall tas upp på landsmötet den 17-19 juni i Jokkmokk är nu ute i offentlighetens ljus. På landmötets föredragningslista kommer punkten att behandlas under rubriken ”Ny hantering av rennäringens myndighetsuppgifter”

SSR kräver att alla myndighetsfrågor som rör rennäringen ska separeras från Sametinget och läggas på en ny rennäringsmyndighet.

Vidare kräver förbundet att frågan inte ska föregås av en parlamentarisk utredning om hela Sametingets roll och ansvarsområden. SSR föreslår istället att frågan ska internutredas av landsbygdsdepartementet med SSR som sakkunnig rådgivare.

SSR kräver också att ett rennäringsråd inrättas knutet till förslaget om en ny rennäringsmyndighet.

Enligt förslaget ska rennäringsrådet formellt utses av regeringen. Uppgiften att utarbeta underlag och ”paketerad kunskap” ska tillfalla SSR som en del i ett allmänt uppdrag. Medlemmarna i rådet ska enbart vara personer som kommer från rennäringen eller har förvärvat kunskaper om rennäring.

Vidare anser SSR att det är många frågor av lokal karaktär där den ”samiska självbestämmanderätten” bäst ska förvaltas av samebyarna.

Det riktas kraftig kritik mot Sametinget på en rad punkter men inte ett ord mot länsstyrelsen som ändå ansvarar över de tunga rennäringsfrågorna. SSR framhåller att kritiken riktas mot myndighetens arbete och inte mot enskilda. I resolutionen går det att läsa följande,

”Det är viktigt att påpeka att då man kritiserar en myndighet så innebär inte detta med automatik att man kritiserar de tjänstemän och beslutsfattare som upprätthåller systemet. Det är i första hand resultatet av myndighetens arbete som är föremål för kritik.”

På nästa sida står det dock följande:

”Den kompetens som krävs för att fatta myndighetsbeslut om rennäringen finns idag inte inom Sametinget.

Av påståendet att döma framgår det att SSR inte är helt klar över skillnaden mellan att ge kritik mot myndighetens arbete kontra mot myndighetens tjänstemän och beslutsfattare.

Att SSR inkompetensförklarar Sametingets anställda i rennäringsfrågor höjer i skenet av förbundets krav inte trovärdigheten för deras förslag.

Enligt resolutionen får vi dock veta att det är inom SSR kompetensen finns om nu någon känner tveksamhet. När man väl läst igenom hela resolutionen behöver man inte tveka det minsta om SSR:s förträfflighet och alla andras uselhet.

Om nu sanningen hade varit så enkel som SSR anger hade många problem varit lösta.

Men nu är verkligheten inte riktigt så enkel som förbundet vill göra sken av. Myndighetsutövning är en komplex fråga som styrs av lagar, förordningar och andra författningar. Att schablonisera det komplexa ansvaret i Sametingets myndighetsutövning utifrån SSR:s horisont är ett farligt perspektiv att utgå från.

När det gäller SSR:s egna insatser i exempelvis hur man hanterat renskötselkonventionen så borde man nog vara lite försiktig i sin kritik mot andra. SSR var i den processen en drivande part i förhandlingen, men förnekade senare förbundets inblandning med hänvisning till att förhandlingen sköttes av en enskild person på eget initiativ.

Frågan om gränsöverskridande renbete är en komplicerad fråga. Men det går inte för den skull att bortse från grunderna till rättigheterna. Nuvarande konventionsförslag innebär en kraftig kränkning av svenska samers grundläggande rättigheter som står i uppenbar konflikt mot både grundlag och internationellt antagna konventioner. Många samebyar har i förhandlingen helt sonika körts över. Nu försöker man återigen att tillämpa samma förfaringssätt fast mot Sametinget utan att föregå frågan med en dialog om problemen. Är det den typ av kompetens SSR menar ska vara vägledande i rennäringsfrågorna så blir det mycket bekymmersamt.

Sammantaget är resolutionen byggd på en hel del utsagor som inte är riktigt samstämmiga med sanningen. Ett exempel bland andra är när det påstås att FN gett Sametinget kritik. Det har aldrig förekommit, däremot har FN kritiserat Svenska staten. För frågans skull hade det varit bra om resolutionen föregåtts av en mera objektiv granskning innan den skickades ut.

Beträffande förslaget om ny myndighet för rennäringsfrågorna är det högst befogat att ställa sig frågan om förslaget alls är genomtänkt. Förlaget riskerar exempelvis att föra tillbaka rennäringsfrågorna till 1971 års nivå och samtidigt underminera Sametingets demokratiska inflytande. Det lär knappast ske konfliktfritt. SSR har inte fört någon dialog med Sametinget vilket man kan anmärka mot. Hänvisningar till det Norska systemet där rennäringsfrågorna inte ligger under Sametinget kan i sammanhanget inte anses vara relevant efterson rättsläget är helt annorlunda för svenska samer. Det kan inte vara helt okänt att det också fanns en massiv kritik från samiskt håll mot tidigare myndigheters sätt att sköta rennäringsadministrationen. Vad får SSR att tro att lagstiftningen ska förändras till att passa SSR:s vilja och inte folkviljan.

Resolutionen ger uttryck för att det råder ett stort missnöje från rennäringens sida mot Sametingets arbete. Det är rimligt att utkräva ett ansvar och det kravet ska naturligtvis åläggas Sametinget att beakta men det bör ske under ansvarsfulla former.

Anders Kråik

Partiordförande

SSR:s landsmöte och Sametingets myndighetsutövning!

Svenska samernas riksförbund kommer att hålla sitt landsmöte 17-19 juni i Jokkmokk.

I en resolution kommer förbundet att hantera en speciell fråga som rör sametingets verksamhet. På dagordningen kan man utläsa följande rubrik som förbundet ska behandla.

· En ny hantering av rennäringens myndighetsfrågor – beslut och resolution

Resolutionen går inte att återfinna på förbundets hemsida. Därför är det svårt att exakt veta sakinnehållet. Enligt trovärdiga men obekräftade källor är det dock fråga om myndighetsfrågor som rör rennäringen vilka sametinget har ansvar över i egenskap av central förvaltningsmyndighet. Resolutionen består enligt uppgift av ca tio sidor. Vad som föranlett SSR att tar upp frågan saknas det uppgift om i dagsläget.

På fråga till sametinget om de är involverad i frågan blir svaret att man inte vet något. Sametinget borde annars vara den myndighet som är informerad i en fråga som rör myndighetens egen verksamhet. Och eftersom SSR anger att frågan ska handla om en ”ny hantering av rennäringens myndighetsfrågor” så borde det från SSR:s sida föranlett åtminstone en kommunikation med Sametinget.

Sametinget blev så sent som 2006 central förvaltningsmyndighet för rennäringen. De uppgifter Sametinget ansvarar över är samma frågor som tidigare låg på Statens jordbruksverk och de fyra länsstyrelserna i renskötselområdet. Nu har vissa uppgifter av rennäringsadministrationen sammanförts till en myndighet – Sametinget. De tunga frågorna såsom markförvaltning, fastställande av högsta renantal etc. är fortfarande kvar på länsstyrelserna. Den stora skillnaden nu jämfört med tidigare är – att i stället för att uppgifterna tidigare var utspridda på fem myndigheter så är det numera en myndighet som har ansvaret.

Sametinget har från 2006 steg för steg fått en allt starkare ställning samt ett utökat ansvar som rör bland annat rennäringsfrågor. Det har medfört att Sametinget inrättat nämnder för att effektivisera arbetet inom särskilt viktiga ansvarsområden såsom språk, näring och rennäring. Med en inrättad rennäringsnämnd ges nu bättre förutsättningar för Sametinget att utöka den viktiga dialogen med näringen samt att mera aktivt specialinrikta sig på att främja en positiv utveckling för rennäringen. Detsamma gäller förstås de övriga nämnderna inom sina respektive sakområden.

Nämnderna samt styrelsen består av förtroendevalda. Ledamöterna har rätt att fatta beslut inom sina respektive ansvarsområden i enlighet med lag eller annan författning och är enligt lag myndighetsorgan. På så sätt uppstår en tydlig skiljelinje mellan den folkvalda delen i Sametingets plenum och myndighetens frågor. Allt i enlighet med regeringens uttalade vilja när propositionen ” Ett ökat samiskt inflytande” lades fram för beslut till Sveriges riksdag i maj 2006.

Sametinget har också ansvar över andra myndighetsorgan såsom Samefonden och Sametingets kulturråd. Bägge dessa organ beviljar bidrag till rennäringen och till samisk kultur. Sammantaget har Sametinget varit ekonomiskt generös mot SSR och årligen skjutit till åtskilliga miljoner i både verksamhetsstöd och projektmedel. De senaste åren har det blivit en allt tydligare röst från SSR som anser att samefondens medel uteslutande tillhör samebyarna. I det sammanhanget har SSR inte tagit med att det även finns ett uttalat ansvar för alla de som inte aktivt kan jobba med renskötsel – och att de också har sin beskärda rätt att få ta del av fondmedel för att utveckla sina respektive kulturyttringar.

Partiet Samerna slår vakt om att den ordningen ska bestå eftersom det bygger på ett solidariskt ansvar om allas lika värde och att ingen ska ställas på undantag till förmån för ett elittänkande.

SSR har av tradition framhållit vikten av samråd och förankring i sitt sätt att arbeta vilket man också kräver av andra. Det blir därför intressant att följa upp vad förbundet menar med en ny hantering av rennäringens myndighetsfrågor.

Det finns därför anledning att återkomma till frågeställningen för att se över det sakliga innehållet i resolutionen när den väl presenteras offentligt.

Anders Kråik

Partiordförande

Från ord till handling i Sametinget?

Sommaren låter vänta på sig och med den senaste tidens snö och kyla i maj och juni börjar man lite till mans att fundera på vad vädergudarna har för mening med det hela. Enligt den gamla Asa tron skulle något som kallades fimbulvinter föregås av att sommaren uteblev. Fimbulvintern skulle pågå i tre på varandra följande år och därefter följas av ragnarök, dvs jordens undergång. Det låter som hårda bandage men dessbättre lär chanserna att världens går under på grund av fimbulvinter vara rätt begränsade med tanke på växthuseffekten.

Det senaste plenumet i Tärnaby blev trots bister väderlek en debattglad tillställning. Det är i och för sig inget fel i att det debatteras i ett folkvalt organ, det är väl närmast en förutsättning. Men det ska ju inte enbart debatteras utan även fattas beslut. Av den anledningen bör det vara en avvägning mellan debatt och beslutsfattande

De flesta av de förhållandevis få ärenden som fanns på dagordningen fick antingen bordläggas eller återremitteras. Konsekvensen blir att sametingets styrelse får det mycket svårt att utan plenums beslutsunderlag gå från ord till handling. Det i sin tur hämmar de politiska målen.

Det finns partier som tycks anse att när högen av återremitterade ärenden växer, utgör det ett bevis på att sametinget tar ansvar. Partier utanför styrelsen upplever säkert att det är en stor politisk framgång när de lyckas trassla till situationer så att ärenden inte kan behandlas. Om detta är bra politik för små partier så borde det vara en dålig politik för större ansvarstagande partier eftersom det hindrar sametinget att fatta beslut.

Nuvarande styrelse har en stark majoritet bakom sig i plenum. I de ärenden styrelsen har enighet i så borde de stå sig på ett plenum. Så fungerar det nästan överallt men inte i Sametinget och frågan blir varför?

Styrelsens utgångspunkt när förslagen till beslut läggs fram till plenum är att ärendet ska gå igenom. I alla fall om styrelsen är helt eniga i beredningen. Det är i det läget inte roligt när styrelsepartier börjar omförhandla eniga beslut med andra partier när de kommer till ett plenum eftersom det öppnar upp för att styrelsens eget förslag försvagas.

De som vinner på den sortens kohandel är partier utan styrelseansvar vilka får full frihet att agera och därmed kan spela upp hela sitt register med populistiska förslag som saknar täckning.

Självklart är det fritt fram för styrelsepartier att söka stöd hos andra partier i frågor där man inte är eniga i styrelsen. Men lika självklart borde det vara att styrelsepartier håller sig de beslut som man är eniga om i styrelsen. För att styrelsen ska kunna jobba effektivt och förutsägbart bör reservationer mot beslut framgå i styrelsens protokoll om ledamöter i styrelsen har en avvikande mening och inte deklareras på sittande plenum.

Resultatet med den sortens överraskningar blir antingen att ett ärende blir bordlagt eller återremitterat och därmed växer ärendelistan. Det är ett föga konstruktivt arbetssätt och liknar mera rysk roulette än ett ansvarstagande parlamentariskt styrelsearbete. Det bör vara på sin plats att styrelseledamöter tar sig en funderare på hur grunden för ett hederligt politisk arbete ska fungera. Det står självfallet var och en fritt att själv avgöra hur man agerar men det finns bara två val, antingen agerar en styrelseledamot hederligt eller så agerar man ohederligt och mörkar var man står.

Frågan om Ny samepolitik blev återremitterat!

En fråga som sametinget rimligen inte ska kunna undandra sig sitt ansvar är att ge förslag på utformningen av en ny samepolitik. Det har snart gått fyra år sen regeringens förslag föll för ett enigt sameting och exakt ett år sedan sametinget självt fällde sitt eget förslag. Numera är det tydligen inte längre innehållet i en ny samepolitik som diskuteras utan formerna för hur sametinget ska gå till väga. Ett mantra som tycks råda verkar gå ut på att söka oenighet i stället för enighet. Vem är det egentligen som tjänar bäst på oenighet? Det är i det här sammanhanget en central fråga och självfallet viktigt att partierna börjar fundera på det.

Styrelsens förslag om hur Sametinget skulle gå tillväga var högst realistiskt. Det innebar att i den pågående förhandlingen om nordisk samekonvention fördjupa arbetet inom de kontroversiella frågorna rörande land och vatten rättigheterna för svenska samer, samt utreda de konstitutionella frågorna rörande sametingets utveckling.

Förslaget från styrelsen var förankrat med departementet angående frågan om att se över en lösning av finansieringen. Likaså var frågan om sametingets uppgift förankrat vilket skulle inriktas på att utreda rättsfrågorna i konventionens artikel 2 och 4, samt att borga för att arbetsprocessen förankrades i sametinget.

Genom att det rådde viss oenighet i styrelsen så dök det ena mer eller mindre relevanta förslaget upp på plenum som riskerade att omkullkasta styrelsens förslag. För att ta det säkra före det osäkra insåg slutligen styrelsen att det bästa var att begära återremiss. Frågan tas därmed upp till plenumet i oktober.

Anders Kråik

Partiordförande

Sametingets plenum i Tärnaby!

Den 29 – 31 maj håller Sametinget sitt 60:e plenum i Tärnaby, en ort känd för sina idrottsliga framgångar, främst inom det alpina.

Tärnaby är också ett område med starka samiska traditioner, ett rikt samiskt kulturarv och området präglas av en stark entreprenörsanda. I området finns en stark och levande rennäring indelad på två samebyar.

En del av Sametingets verksamhet är också förlagd här och det känns glädjande att få delta på ett plenum i denna vackra bygd, i en tid när sommaren står för dörren.

Frågorna som Sametinget ska behandla är förhållandevis få men desto viktigare. En av de mera viktiga frågor som kommer upp är frågan om hur den framtida samepolitiken ska utformas. Sametinget har sedan några år tillbaka påbörjat ett arbete för att se över förslag som ska ligga till grund för en modernare samepolitik. Samtidigt pågår ett gemensamt arbete mellan de nordiska ländernas regeringar där också de nordiska Sametingen är representerade i förhandlingen. Det arbetet går under namnet nordisk samekonvention

Båda dessa arbeten som sametinget arbetar med har nära samband med varandra när det gäller svenska samers ekonomiska, kulturella, sociala och rättsliga situation och det är därför naturligt att det ena arbetet bör beakta det andra.

Förhoppningsvis kommer de diskussioner som hålls att leda till att den svenska samepolitiken kan finna former för ett framåtsyftande arbete.

Förslag till något så viktigt som en ny samepolitik i utveckling bör av förståeliga skäl föregås av noggrannhet, vidsynthet och breda perspektiv för att vara hållbar och då kan det vara motiverat att det tar lite tid.

En annan lika intressant som viktig fråga som kommer att behandlas är rovdjursersättningarna och hur detta i framtiden ska hanteras. Det är onekligen en fråga som det finns många delade meningar om och frågan klyver också partierna i olika uppfattningar. Räkna med att debattens vågor kommer att gå höga när frågan kommer upp. Frågan handlar ytterst om ett vägval i svensk rennäringspolitik. Ska den statliga ersättningen via viltskadeanslaget betalas ut direkt till den enskilde renägaren eller ska ersättningen fortsättningsvis betalas ut till samebyn.

Ytterligare en fråga som kommer upp till behandling och som det säkert blir diskussioner om är HBT personers situation och rättigheter. På sätt och vis kan den här frågan utgöra en symbol över att även sametinget berörs att detta traditionellt tabubelagda ämne. Vilka uppfattningar som än finns om HBT så är det en existerande realitet mitt ibland oss som inte kan förnekas och ska av den anledningen behandlas med respekt. Att frågan uppmärksammas i Sametinget är förstås vitaliserande men det bekräftar också något som är mycket större än så – nämligen att Sametinget jobbar för ett mera tolerant och förstående samhälle.

Om inte ovanstående frågor skulle räcka för att skapa fullständigt parlamentariskt kaos så har kulturrådet nu kommit med sin reviderade kulturpolitiska handlingsplan. Styrelsen lägger fram det slutliga förslaget som alla väntat på i nästan två år. Att döma av de tidigare högljudda debatterna som förts i Sametinget så kan man med fog befara att många ledamöter kommer att vara laddade till tänderna med rakbladsvassa argument. Många kommer förmodligen också att vara rätt hesa efter sina inlägg från talarstolen.

Frågan handlar förstås om pengar och hur de ska fördelas. Ekonomin är en grundläggande betingelse som berör många tusen kulturarbetare och näringsutvecklare vilket gör att frågan inte bara är het utan direkt explosiv.

Om presidiet inte ska få ett sammanbrott nu, så krävs här extremt god förberedelse – vilket kan vara en förmildrande omständighet till att Sametingets ordförande prioriterade plenums förberedelse i stället för tronarvingen Estelles dop.

Naturligtvis finns en mängd andra frågor som säkerligen kommer att ta tid såsom budget, interpellationer och styrelsens redovisning. Budgeten är en återkommande fråga och det brukar alltid inträffa smärre överraskningar när den kommer upp. Det återstår att se vad som händer den här gången. Styrelsens redovisning blir sannolikt den punkt som alla debattsugna ledamöter kommer att använda sig av för att säga sin mening om sanning och rätt. Så ni som följer sändningarna via webben missa inte denna punkt.

En fråga som jag personligen tycker är synd att presidiet inte har tagit med är partiernas allmänpolitiska debatt. Med tanke på att valet inte är så värst långt bort så tror jag att det hade varit intressant för många, att på ett strukturerat sätt, höra var partierna står men framförallt vad partierna prioriterar högst i sin politiska gärning men det kanske har visat sig ändå.

En sådan prioritering som man kan tycka det ägnats allt för mycket tid till är alla styrelsebyten som varit under mandatperioden. Men nu blickar vi framåt och glömmer det som varit. Någon gång måste väl ändå konstruktiviteten vinna eller hur.

Ni som kommer till Tärnaby, lyssnar på webben eller deltar på Sametingets plenum.

Varmt välkommen!

Anders Kråik

Partiordförande